Koliken sätter spår

 
TIDSINSTÄLLT INLÄGG
 
Igår hade de tagit upp om kolik hos Malou efter 10 & det ville ju jag se, kika här Kolik botas med akupunktur där var en av bloggarna från Hormoner och Hemorrojder & berättade om sin effekt av akupunktur som hon hade gett på sin son som nu är 2 år, det hade gett god effekt på honom. Det var även en läkare där som forskat i det och svarade på vad som verkligen fungerar och vad som inte fungerar egentligen, eller rättare sagt vad som inte finns bevis för att det fungerar.  Han sa ju typ rakt ut att minifom inte fungerar utan det klassiska att man ska ha mindre hål på nappflaskan, se till så barnet då inte är för glupskt, närhet och ta hjälp så man orkar med det, för det är en krävande period och man kommer må dåligt för man får inte sova typ.
 
 
Jag måste ju erkänna att koliken har ju satt sina spår, man slappnar aldrig av helt när det gäller sömnen, man är lite fixerad av den. Man får lite obehagskänslor då hon vaknar på natten och är orolig, man får känslan i sig ibland att det ska strula osv. Det kommer nog alltid kännas lite så eftersom det var en så extremt jobbig situation. Ens vardag kastades om direkt och det var högsta hastighet direkt från extrem barnlängtan, till att kastas in i ett skrikkaos som verkligen gjorde att man mådde lika dåligt som under IVF-behandlingarna och barnlösheten man hade.
 
För oss var det ju så att hon börja gråta runt 20:00 på kvällen sedan var det skrik & gråt i stort sett hela tiden fram till 4-5 på morgonen, då somna hon av ren utmattning, sedan sov vi bort dagarna för vi var lika utmattade båda två. Jag tappa allt socialt just den perioden för jag ORKADE inte helt enkelt. Man såg ut som en trashank och tacka vettja torrshampoo minns jag att jag brukade tänka, torrshampoo och raggardusch. Hon skulle vara tätt, tätt, tätt, på mig, jag fick inte rubba mig för då gallskrek hon igen, så minns att jag satt i soffan i vardagsrummet och sov, med fjärrkontrollen i handen emellanåt & somna från teven, för att jag var så slut, men sov hon kunde jag slumra till med ettt öga öppet emellanåt. För man klarade ju inte av att sova, man var ju rädd att tappa henne. När hon somnat ibland, kom BQ och löste av mig ibland så jag fick gå lägga mig och sova, för det var bara min famn som gällde, och ibland (ytterst få gånger) så gick det att försiiiktigt lyfta över henne till BQ,s famn , men ibland blev hon ju väckt och ja ni förstår väcka den björnen, bara börja om igen med gallskrek igen i flera timmar i sträck. Konstigt att man inte blev vräkt eller så egentligen?, vi höll väll hela vårt trapphus vakna.
 
 
Det satt i ungefär 5 månader och minns att jag hade svårt att tro på det verkligen hade slutat i början, att jag kände, varför är hon tyst?, är något fel?, så första veckorna sov jag knappt något i alla fall för jag kollade så allt var som det skulle med henne gång på gång. Dock fick jag kämpa med ångesten som allt med detta gav mig, allt i bagaget vi haft och så då koliken och sömnen, det fick jag kämpa med första 1½ åren, jag fick verkligen kämpa på för att hantera allt, men med tiden blev jag starkare och starkare som mamma & nu kan jag se tillbaka på det och inse att jag var extremt tapper som orkade vara så stark och hantera Bellis fast både jag och psyket var helt slut. Men jag gjorde allt för att hon skulle må bra trots att de första 5- 8 månaderna inte fanns de där "äkta" känslorna man ville ha när man blivit mamma, men det kom mer och mer ju starkare jag blev och detta har gjort mig stark, jag är en BRA MAMMA 
 
Fortfarande om jag skulle börja tänka mer ingående i det om den första tiden skulle jag kunna börja gråta och sakna att jag inte fick den där härliga starten man vill känna och ha då man blivit föräldrar. Samt det väcker obehag då jag tänker på all sömnlöstid och all ensam jobbig tid på nätterna med ens hormoner som förstörde ens mående. Babybluesångest är verkligen inte lätt att hantera och ta sig ut ur, men med psykolog, vänner, familj & tåliga BQ fixade jag det. BQ hade också kolik som bebis, och han hade också skrikit hela dagarna, han börja då svärfar gick till jobbet och när han kom hem igen efter 8h pass höll han fortsatt på att skrika. Så vet inte om det finns något hon fick av honom, vem vet?!
 
Tighta blev vi & fast du gav din mamma & pappa så jobbig start så är du det bästa som hänt oss, vi blev starka tillsammans,  vi älskar dig 
 
 NI MISSAR VÄL INTE ATT FÖLJA & LÄGGA TILL MIG NEDAN  
 
 
Ni missar inte vår utmaning som vi har, kul om ni hakar på det - Utmaning maxword



Kommentarer

Vad intressant och synd att jag missade programmet! Kramis

❤❤❤❤

Svar: Vem skriver =D
Sweetwords

kolik måste vara oehört frustrerande ,mina barn har aldrig haft det men däremot sov ALDRIG mina två minsta ,de vaknar fortfarande om nätterna,sömnen e ju så viktig o jag har fått sömnproblem efter dessa år.kramar

Åh känner så för er med kolikbarn, kan verkligen förstå att det känns <3.

Nu har jag följt din blogg i snart ett år och jag vill bara konstatera att du ÄR en grym mamma! Det är helt förståeligt att ni inte kunde glädjas och känna det där man vill känna som nyblivna föräldrar, det är otroligt påfrestande med minimalt med sömn och maximalt med stressande barnskrik, samt att man vet att ens lilla skatt har ont. Usch! Tuff start! Men bra jobbat av er, ni fixade det! :) Sen måste jag bara tilläga, vilka otroligt fina bilder på er lilla Bellis! så sööt!!

Usch vad jobbigt kolik måste vara. Både jag och sambon hade det som små så vi antog att Joline skulle ha det, men än har vi klarat oss :)

åhh så härliga bilder!

Vet precis vad du pratar om.
Mikaela hade också kolik tack o lov så hade vi den turen om man nu kan kalla kolik tur men jag väljer att säga tur.
Vi hade turen att Mikaela skrev på dagarna på nätterna sov hon och det var ju så klart värt massor. men hur det än är så är koliken fruktansvärd i alla fall.
Vi fick rådet att prova miniform men det hjälpte inte, helt värdelöst. Mikaelas pappa hade en kusin som tipsade om ett medel som skulle kunna hjälpa mot kolik, vi tog upp det med doktorn och fick det utskrivet och när vi sedan kunde hämta det och börja ge Mikaela så var koliken borta. Vi trappade ur medicinen och på hennes tre månaders dag så kunde vi sluta helt och koliken var då borta för alltid.

Det programmet missade jag.
Mattias vår yngste hade kolik. Skrek hela nätterna. Minns att jag var helt slut.
Han var ju först född 8 veckor för tidigt. Fick 3 månader gammal RS virus och slutade andas. På detta kolik. Vid dessa tillfällen är man extra glad för att man är 2. Jag hade också en riktigt god vän som tog honom nån natt ibland. Det var guld värt.

Har hört att kolik är ärftligt. Så det känns inte underligt att BQ oxå haft en stark kolik. Kolik är verkligen en tuff nöt att knäcka. Du är stark som tagit dej igenom den!

Åh, jag är så glad att ingen av våra fått kolik. Det verkar helt otroligt jobbigt och 5 månader var väl dessutom en extra lång period? Jag har fått för mig att det vanligaste är 3 men kanske är fel?

Det låter riktigt jobbigt. Jag är så glad att vi slapp det. Vi behövde inte ytterligare en prövning kändes det som. <3


Kom ihåg






Trackback