Kampen för ett barn, såg ni dokumentären i går på SVT? Vi kikade såklart, det där hade ju kunnat varit vi som berättat och filmats som en dokumentär. De filmade hur det börjar och vilka steg det är i ledet för att påbörja och vara mitt i en IVF. Man får se alla moment man gör, från rätt dag i hormoncykeln till kvällssprutorna man tar varje kväll. I programmet så tar maken sprutorna på henne. Jag valde att ta dem själv då BQ hade lite svårt att se då jag fick sticket i magen.

 

Stegen och känslorna mannen får då han ska lyckas lämna spermaprov  under press då kvinnan är på rätt fas/dag och att det är mycket som ska klaffa i ledet. Känslorna, telefonsamtalen om blodprover visar rätt och om man lyckas producera så det är många ägg som ruvas och vill plockas ut och befruktas. Alla steg i behandlingen som gör att man ska kunna bli gravid.

 

Bitvis mådde jag dåligt då jag såg dokumentären då det väcker mycket känslor, samtidigt som jag är så imponerad av mig själv hur tapper man egentligen var. Hur man orkade trots att man var så skör. Man var så sårad och trasig för att allt bara gick snett gång på gång. VARFÖR tar det sig inte, VARFÖR VARFÖR VARFÖR. Den frågan ekade i ens huvud så pass mycket att man intalade sig att det går inte det här.

 

Jag vet inte varför man orkade fortsätta efter försök 1,2,3,4,5,6,7 inte fungerade. Man påbörjade ny hormonstimulering och man fick nya ruvade ägg som vart befruktade och man började om IGEN. Varför man orkade fortsätta trots att försök 8.9.10 inte heller tog sig utan det bara vart blödning på blödning. Man fick testa olika hormonpreparat som skulle fungera och dem inte fungerade. Då läkarna började bli frustrerade också och tyckte att allt var så orättvis mot oss. Då läkarna sa att vi ger inte upp, fortsätt kämpa vi ska fixa det här. Fast de orden klingade som bara fantasier då man verkligen inte trodde på det. VARFÖR skulle vi ha det såhär kämpigt, varför VI. 

 

När vi påbörjade försök 11 och då efter 2½ år med IVF så kändes allt annorlunda och när vi tog testat att det visade GRAVID. ÄR DET SANT? Nu hade vi turen också att få många ägg befruktade och att jag producerade ganska många ägg från början. Det i sin tur förstod jag ju inte då att det var positivt, man visste ju inte vad som var och inte. Vad hade man och jämföra med?! Många gånger flöt man ju bara med i hela processen.

 

VI VALDE ATT FORSÄTTA KÄMPA OCH VI FICK LYCKA. Förstår även till fullo dom som inte orkar att fortsätta, det tar på ens kropp, det tar på psyket/ångesten och man blir sårad och förstörd i allt med barn & barnverkstad. Man är inte sämre för man inte orkar fortsätta, det finns gränser och har man nått de gränserna mer än dubbelt upp så kanske man inte orkar mer i detta.

 

Det mesta av mitt kom även efteråt, första året med tösen vill jag bara tyvärr sudda ut. Trots att man var lycklig att hon fanns där, man hade fått sin skatt. Jag var så förstörd, så ärrad efter allt att nog ingen kan förstå hur jobbigt detta är. Därför är det jättebra att det finns sådana här program som tar upp svårigheterna. Ångesten jag fick tampas med första året var nog minst lika jobbig som alla års kämpande innan. Mitt bagage kom ikapp mig tillslut.

 

Nu är jag stark, jag klarar av att se tillbaka på det & jag kan också med det kanske vara en inspiration till andra i allt i detta.